ihuvudetpaenvaldtaktsman.blogg.se

Efter ett tag som intagen inom den svenska kriminalvården, blir man faktiskt lite blind. Det som i början upprörde en, går allt som oftast obemärkt förbi. Därför kan det vara lite svårt att svara på frugan hur det är att sitta inne. Man blir nämligen både blind och luttrad. I alla fall om man är sånär normal. Det finns ju de som skriker sig hesa för minsta lilla också. Men då talar vi om en viss typ av klientel för att uttrycka sig milt. Er gäller också åt båda hållen. Larm på de olika avdelningarna är inget man tänker på och inte bryr man sig heller. Men larmen beror till 99% på intagna som inte har ”alla hästar hemma”

Men vad gör kriminalvården en vanlig dag för att irritera de intagna? En hel del. Mycket av det är säkert ”lagligt” men mycket är det inte. Det finns en hel del föreskrifter som kriminalvården bryter och inte följer. Det svåra för oss intagna är att veta när. Vi får nämligen ingen information alls om våra rättigheter av anstalten. Majoriteten av all information som man får som intagen kommer från andra intagna. Personalen antingen låtsas inte veta eller ljuger ihop ett svar. Det har alltid förundrat mig. Kriminalvården skulle kunna undvika många småtjafs om man istället för att dölja och ljuga, faktiskt sa rakt ut som det är, Så varför spela dumma?

Vi intagna ö helt beroende av personalen vad vi än vill göra. Det innebär att alla delar av våra liv styrs av kriminalvården. Vi sitter helt enkelt i fängelse. För att få något gjort, det kan t ex gälla att få upp saker från förrådet eller tillstånd att ringa, så måste vi skriva en hemställan. Fylla i våra uppgifter och våra önskemål. En vanlig intagen lämnar säkert in ca 10 hemställan i månaden och om vi tänker på att vi är ca 4500 som sitter här plus ca 1000 på häkten runt om i Sverige, spå förstår vi att det blir en hel del papper. Det innebär att kriminalvården måste hantera 55000 blanketter – i månaden! Och detta är 2015. Troligen är den riktiga siffran högre då man oftast får kopior på blanketten man lämnat in, Och ser man hur mycket det går åt på ett år blir man ju nästan blek av förundran. IT-lösningar någon?

I en perfekt värld så lämnar vi in en hemställan, den hanteras och vi får förfrågan tillfredsställd. Så ser det dock inte ut. Kriminalvården älskar nämligen avslag. Och kan de inte kan ge avslag så älskar de att dra ut på svaren, tappa bort den eller bara skita i att svara om hemställan gällde något de inte gillar. T ex begäran om att få läsa sin förundersökning Kriminalvårdens drömintagen är en intagen som inte begär något alls utan som bara sitter av sin tid och håller käften. Vilket tyvärr allt för ofta är enda alternativet om man vill ha en ”bekväm” resa genom verkställigheten. Men kriminalvården kan inte ge avslag utan anledning. De måste följa lagen. Så när sanningen (vilken den ofta är) är att de inte vill det du begär, så måste de hitta en anledning.

Så vilken tur att lagen är luddigt skriven. Det finns nämligen ett kryphål. Vad det än gäller så kan kriminalvården skylla på att det hotar säkerheten. Majoriteten av alla beslut är bara klipp och klistra från tidigare avslag där man åberopar att det hotar säkerheten att låta dig träffa dina syskonbarn, ringa ens bror, få träffa sin sambo eller vad det nu kan gälla. Således ser nästan alla motiveringar till avslag likadana ut. Vad saken än gäller. Ännu roligare blir det om du överklagar beslutet. Du kan nämligen skriva vad du vill på en överklagan. Alla vet att det blir exakt samma motivering igen i iallafall. Klipp och klistra bara. Att överklaga ett beslut av kriminalvården är ungefär lika dödfött som att som slav be sin slavdrivare om mindre arbetstid. Men med en skillnad. Sverige och kriminalvården låtsas att det finns regler, föreskrifter och instanser som man som intagen kan åberopa när sanningen är att alla håller varandra bakom ryggen. Det är t ex inte ovanligt att anstalten själva står för texten i ett beslut som överklagats till regionkontoret.

När man suttit inne ett tag som jag nu gjort, så lär man sig att man ska ha så lite med kriminalvården att göra som möjligt. Spelar ingen roll om man behöver ringa banken, facket eller om man vill kontakta någon på utsidan. Det bästa man kan göra är att be någon utsidan att hjälpa dig. När det gäller avslag på besök och telefontillstånd är det svårare. Det enda man tyvärr kan göra då är att vänta tills du får t ex permissioner och därmed kan träffa vem du vill. Men det är inte lätt. För en del handlar det ju om en väntan på flera år. Och en hel del har ju inte ens rätt till permissioner. Då är det tufft.

Men det som faktiskt irriterar mig mest är personalens ständiga nyfikenhet. De har egentligen ingen rätt att veta nånting mer än det du själv väljer att berätta. Men kutymen bland personalen är utöver behovet av att ställa frågor, att de ser efter vem du adresserat din post, vad din förfrågan till sjukvården är (som är lika hemligstämplad som en journal) och vad du skrivit på din beställningslista till kiosken. Jag ska inte säga att det sker hela tiden, men tillräckligt ofta för att se att det är ett system. Och när man dessutom vet att brev mystiskt försvinner osv., så blir man irriterad.

Sen har vi ju allt som personalen undanhåller oss intagna. Det kan gälla viktig information om vad som gäller vid avbetalningar av skadestånd eller vilka rättigheter man som intagen har att träffa sina barn. Det finns t ex en mängd handböcker som är till för att informera. Det finns handböcker om alltifrån hur det är tänkt att din verkställighetsplanering ska fungera till vad som gäller när det kommer till utslussningsmöjligheter. Enligt lag ska dessa handböcker finnas tillgängliga för alla intagna. Men så ser det inte ut. Kriminalvården informerar oss intagna extremt sällan. Det beror självfallet på att övertaget för för kriminalvården gentemot oss blir större om de även har makten och kontrollen över informationsflödet. Om vi inte vet att vi t ex har rätt att få hjälp med med att ha kontakt med sina barn eller få återanpassningsåtgärder före muck, så kommer vi inte heller att begära det. Det är så kriminalvårdens tankegång tycks gå.

Det här är inte hela bilden, men iallafall en liten del över verkligheten på en anstalt. Även det är en del av vad kriminalvården inte vill att du ska veta.