ihuvudetpaenvaldtaktsman.blogg.se

Man lever i en jävligt sjuk värld här inne. Här sitter några av de största monstren Sverige har skådat, om man ska ta hur andra utifrån ser oss. Och ändå försöker vi här bygga upp en egen liten värld. En värld där vi oavsett brott, försöker leva ihop. I en onormal situation försöker vi göra livet så normalt som möjligt. För mig som är här, är inte människorna definierade av deras hemskaste handlingar.

Jag ska inte försköna det. Majoriteten här har diagnoser, missbruk eller kriminell bakgrund. Så två av de viktigaste egenskaperna här inne, är att kunna anpassa sig och stänga av. Oavsett vem du är så kan du inte, dels bete dig likadant här som på utsidan, och dels förvänta dig att omgivningen beter sig som du är van vid. Folk ljuger mer, stökar mer, skriker mer, stör mer osv. Det är bara att anpassa sig om man vill undvika problem. Man får ofta spela med för att undvika konflikter.

Som "normal" i den här miljön måste man därför lära sig att stänga av. Och då inte bara från livet här, oljuden och stöket, utan även din längtan till det normala. Din saknad efter familj och vänner. Din kärlek till din älskade. Allt måste stängas av här, annars klarar du dig inte här inne. Naturligtvis måste du ibland våga släppa ut dina känslor, men man måste välja sina tillfällen. 

Som tur är finns det ett par andra vettiga människor här. Det är i mina ögon personer som gjort fel, dom är inte felet. Och för mig är den skillnaden viktig. Vi har en gemensam samtalsgrupp, vi går i en religionskurs tillsammans fast ingen av oss är troende, och vi umgås ofta. Vi har en intellektuell ådra i oss som de flesta andra intagna inte har. Utan människor som dom hade jag hatat stället ännu mer.

Hur klarar jag då att sitta av ett 5-årigt fängelsestraff för något jag inte har gjort? För det första har jag inget alternativ. Jag har blivit dömd och då kan jag inte gå förbannad hela dagarna, älta eller vägra acceptera läget. Är man ute i vattnet och håller på att drunkna så måste man simma. Jag är tvungen att ta simtag hur orättvist jag än tycker att det är.

För det andra ser jag mig inte som oskyldig, utan feldömd. Jag tar helt på mig ansvaret för att jag hamnade här. Man ska inte ha kontakt med minderåriga av sexuell natur. Punkt slut. Däremot är jag förbannad på vårt rättssystem som uppvisat ett totalt ointresse för att ta reda på sanningen. Jag har inget förtroende för vare sig polis, åklagare eller domstolar, Sanningen är att just nu går killar fria där ute som förgripit sig på den här flickan, där både jag, och i efterhand även flickan, säger sig ha uppgifter om vilka dessa är. Jag kan i något fall ge namn, och i andra ge mailadresser. Detta vet polis och åklagare. Trots detta vägrar polisen driva ärendena. Så om ni tror att polis och åklagare drivs av något slags rättspatos, så tror ni tyvärr fel. Dom fick fast mig och därefter var de nöjda med det. 

Jag har allt detta bakom mig. Jag har accepterat mitt straff och vill bara sitta av min tid. Däremot vill jag att andra ska veta.

Men viktigaste anledningen till att jag klarar mig här är allt stöd från min familj. Jag har dom att tacka för allt. Det och alla drömmar om framtiden. Nuet finns inte för mig. Jag ser allt jag gör här som tidsfördriv tills jag är fri. Varje dag är en dag närmare friheten. En frihet ni redan har. Jag hoppas ni uppskattar den.

Tillägg: Självklart har jag inte tillgång till en dator inom anstaltens murar (om nu någon skulle tro det). Alla inlägg skriver jag för hand och skickar till utsidan.