ihuvudetpaenvaldtaktsman.blogg.se

Innan jag hamnade i skiten, läs Kriminalvården, så hade jag en ytterst ytlig bild över svensk kriminalvård. Det man trodde sig veta kom från media och den bilden handlade oftast om hur bra fångar har det på svenska anstalter. Jag tror också det är den bilden de allra flesta har. Men det jag lärt mig på dessa snart två år, är att Sverige inte har någon kriminalvård att tala om. Svensk kriminalvård har kapsejsat. Det Sverige har är förvaring med ständigt återkommande gods.

På ytan försöker Kriminalvården ge utomstående två bilder. Dels att Kriminalvården göl allt den kan för att leva upp till deras slogan om ”Bättre ut”. Man har program (behandling) för allt från missbruk och partnervåld till sexualbrott och ADHD och man försöker sysselsätta intagna med både utbildning och industrijobb. På pappret ser detta väldigt ambitiöst ut och som att Kriminalvården faktiskt anstränger sig. Dock visar ingen statistik att det fungerar. Snarare tvärtom med ett av västvärldens högsta återfall på 70%. Och då kommer vi till den andra bilden myndigheten vill ge ut. Nämligen att allt som inte fungerar är de intagnas fel.

Sverige är ett av de länder inom EU som har flest antal högsta säkerhetsfängelser (klass 1) om man relaterar det till antalet frihetsberövade. Detta är politiska beslut och under tiden bygger t ex Norge nya mer moderna fängelser, medan Sverige pratar om att bygga nya säkerhetsbunkrar. Kriminalvården vill gärna hävda att detta beror på klientelet och hur ”utbudet” av intagna ser ut, men sanningen är att kriminalvården inte alls är anpassat efter intagnas behov, utan efter hur Kriminalvården vill beskriva verkligheten. Kriminalvården vill ge sken av att Sverige har drösvis med intagna med högt säkerhetsbehov (Läs: stökiga, vålds- och rymningsbenägna), och då behövs en massa Klass 1-platser för att verkställa den bilden. Jag vill inte göra er besvikna men Sverige är ett väldigt litet land med väldigt små problem med kriminalitet av grov karaktär. Framförallt är det ont om extremt farliga och psykopatiska kriminella som behöver tuktas i en hård fängelsemiljö där snäva regler och begränsningar mer är regel än undantag.

Hur kan det då komma sig att Sverige enbart för sexbrott ha ca 170 platser på klass 1 fängelser? Ett enkelt svar vore att säga för att det finns monster som förtjänar det. Om Kriminalvården till alla som skickas till klass 1 sa: ”Vi vill att du ska bestraffas hårt för att det du gjort och därför får du åka till en klass 1:a” så hade jag faktiskt köpt det. Men det är inte det dom säger. Lagen säger att ingen intagen ska befinna sig på annan säkerhetsklass än vad nöden kräver. Dvs, en ofarlig intagen ska få sitta av sin tid på en öppnare anstalt än någon som är aggressiv mot personal och/ eller smugglat in knark. Men riktigt så funkar det inte. Istället fungerar det så att Kriminalvården tänker i siffror. Varje avdelning på en anstalt har en Kriminalvårdsinspektör (KVINSP) som har ansvar över ett visst antal platser. Kvinspen har i sin tur ett beläggningskrav på sig. Dvs: Uppnår inte beläggningen till ett visst antal så riskerar avdelningen/paviljongen /anstalten att läggas ner. Kriminalvården har därmed ett incitament till att fylla dessa platser även om det egentliga antalet intagna som är i behov av hög säkerhet inte kommer upp i antalet tillgängliga platser.

Faktum är att riksdag och regering har beläggningskrav på kriminalvården! 2006 var det kravet 95%. Och det är lika sjukt som det låter. Har man 170 platser så måste det finnas ca 170 krävande intagna. Och som ni vet finner den som letar.

Och det är för detta riksmottagningen i Kumla har sitt syfte. Alla som döms till fyra år eller mer

skickas efter utställd dom till riksmottagningen. Syftet utåt beskrivs som att under 6-10 veckor undersöka och analysera den intagne för att se vilka individuella förutsättningar som finns och vilka särskilda villkor denna ska ha. Från början påbörjades denna process för att Kriminalvården ska kunna sålla ut vilka intagna som kan ställa till med störst problem. Detta görs med hjälp av professionella test och provtagningar utförda av välutbildad personal och psykologer. Det är i alla fall det Kriminalvården säger. Sanningen är däremot enklare.

Under en period på 6-10 veckor får den intagna sitta i ett akvarium och där observeras av personal med kameror med samma utbildningsgrad som personalen på valfri detaljhandel. Allt du som intagen gör bedöms och analyseras in i absurdum och kan användas emot dig. Är du mycket på rummet? Då är du osocial. Pratar du mycket? Då är du ledartyp. Mår du bra? Då bagatelliserar du brottet du sitter för osv. Så håller dom på. Har du tur får du som intagen även träffa en kontaktman som du ska berätta ditt livs historia för. Kontaktmannen är ingen psykolog eller liknande utan bara en vanlig svensson som råkar jobba med kriminalvård. Har du ännu mer tur får du göra några IQ-trest och personlighetstest som sedan analyseras av en psykolog på samma absurda sätt som jag tidigare nämnde. Och har du riktigt med tur så får du träffa psykologen en timme (många får dock nöja sig med betydligt mindre). Därefter får du innan du lämnar mottagningen några papper som beskriver dig som person baserat på tiden där. Och det är här det riktigt falska sker.

Bedömningarna från mottagningen styr hela den intagnes verkställighet. Den bestämmer om du får ta emot besök, vilka du ska få ringa, om du får permissioner eller inte (allra flesta får inte det) och allt annat som är viktigt för en intagen. Det är av extrem vikt att man får rätt villkor från början då ändringar av dessa sällan görs. Kriminalvården vill gärna framställa bedömningarna som ytterst välskrivna och professionella, men det som skrivs om varje intagen baseras på två saker. Domen och psykologens gissningar och generella antaganden. Testet du gjort, diskussionerna du haft och hur du betett dig i övrigt på mottagningen spelar ingen större roll för vad som kommer att påstås om dig. Psykologen erkände t ex för mig att han visste att risken för att jag ska använda våld mot intagna eller personal var låg, men trots det skrev han att risken för detta var hög. Och det är då vi kommer till beläggningskravet.

Varje intagen får tre områden riskbedömda. Det är risk för våld, risk för återfall och risk för rymning. Praxis är att en intagen måste bedömas som hög risk inom minst två områden, även om undantag finns, för att kunna placeras på en klass 1. Så vad innebär detta? Det innebär att väldigt många intagnas risker bedöms efter hur platstillgängligheten ser ut. Och det är därför psykologen skrev att min risk för användning av våld bedömdes som hög. Annars hade han inte kunnat skicka mig till en klass 1.

Faktum är att flera klass 1:or i Sverige har och har haft ledningsmöten om hur de ska lösa antalet för få intagna. Kumla har t ex haft möten där det ses som ett problem att inte fler hamnar på deras klass 1 anstalt. Tänk själva om Kumla behöver dras ner och vilken påverkan det kommer att ha på staden Kumla med omnejd. Då förstår var och en att det finns andra incitament än god kriminalvård till att rättfärdiga sin existens.

Och hur är livet för en sexbrottsling på en klass 1:a? Väldigt begränsat för att beskriva det enkelt. Allt som finns på anstalterna är ofta enbart tillgängligt för ”normalfångar” och inte för oss dömda för sexualbrott. Vi har inte tillgång till samma utbildningar, sysselsättningar och liknande. Vi har svårare att få besök och telefontillstånd och kontakt med tjejer är i stort sett omöjligt även om sambon eller vänner själva tjatar om att få komma på besök. Allra flesta få t o m problem att få ha kontakt med vuxna syskonbarn baserat på kön. Överhuvudtaget begränsas kontakten med utsidan oavsett om det gäller kontakt med myndigheter, bekanta eller enbart information, väldigt hårt. För att t ex kunna kolla upp böcker, adresser eller musik krävs kontakter på utsidan. Personalen är högst ovillig till att bistå. Dessutom är det inte alltid så att man vill fråga personalen om hjälp eftersom de registrerar allt du gör på samma absurda sätt som mottagningen i Kumla. De kollar brev du skickar, brev du får och vad du har i cellen. Inte ovanligt att personalen läser både anteckningar och dagböcker. Om det på utsidan försvinner 1 brev av 1000 i den normala postgången så försvinner det magiskt nog många fler här. Det är relativt vanligt att brev inte kommit fram eller att personalen ger dig myndighetsbrev för sent för att kunna svara. Den övergripliga bilden är att Kriminalvården gör allt för att stänga oss ute från allt som händer på utsidan. Där jag sitter har vi varken bibliotek eller dagstidningar så utestängdheten förstärks på många sätt. Detta trots att vi enligt lag faktiskt har rätt till tidningar, bibliotek och kontakt med myndigheter enligt normalitetsprincipen.

Sammanfattningsvis ö det skit AT sitta inne, vilket det självklart ska vara. Problemet är bara att Kriminalvården inte förbereder intagna tillräckligt väl för livet efteråt. Tyvärr är bara att Kriminalvården inte förbereder indragna tillräckligt väl för kivet efteråt. Tyvärr är det även så att mycket av Kriminalvårdens rutiner förvärrar möjligheterna till ett bra liv efter frihetsberövanden. Allting ursäktas med med risk för säkerhetsproblem oavsett om det handlar om besökstillstånd eller permissioner och utsluss i slutet av verkställigheten. Trots att all forskning visar att just kontakt med utsidan och utsluss minskar återfallsrisken markant. Men för Kriminalvården är inte låga återfall målet, utan målet att ha ryggen fri ifall något skulle hända på en anstalt eller inom kriminalvården. Och det vill inte Kriminalvården att ni ska veta.