Det ständiga tassandet
Tänk dig att du befinner dig på en plats där allt du tar för givet, inte alltid gäller. Tänk dig att du befinner dig bland människor som inte agerar och beter sig som människor brukar. Tänk dig att du slängs in i en grupp människor du inte vet var du har. Du är seende i ett land av blinda. Du tänker medan andra agerar på impuls. Du bryr dig medan andra bara ser sig själva. Du respekterar medan andra skiter i vilket. Ungefär så är det för en "normal" människa som hamnar på anstalt.
Alla vet vilka problem som kan dyka upp när man flyttar ihop med en annan människa i en partnerrelation. Tänk er då vilka problem som kan dyka upp när du tvingas bo med trettio andra som du inte valt själv. Trettio olika människor som inte direkt är som genomsnittet. Vi pratar om människor med diagnoser, svåra bakgrunder och grov kriminalitet. De har inte hamnat här på anstalt för att de varit bra på att bry sig om anda, för att uttrycka det milt. Och mitt i orkanens öga ska alltså du som "normal" leva. Och det under lång tid under rätt svåra omständigheter.
Att få vara den man är, är en lyx som man inte alltid kan unna sig när man sitter inne. Istället får man balansera alla ytterligheter. Dels för att överleva sånär med alla sinnen i behåll, men också för att man måste välja vilka krig man ska ta. Saker som de allra flesta tar för givet, t ex som att inte sno andras saker eller som att inte hota med våld varje gång någon inte håller med, gäller inte här. Här är upp - ner, natt - dag och ljust är mörkt. Detta är tvärtemotvärlden. Och det är vad man som någorlunda mänsklig och intelligent får tåla här inne. Jag vet inte hur många gånger jag sett beteenden, som på utsidan inte bara är uppseendeväckande utan även sjukligt, accepteras som en del av vardagen här. Såväl av oss intagna som av kriminalvården. Om du vill få skit här bland intagna så är det bästa du kan göra att bete dig normalt. Om du börjar kräva samma saker av dina medmänniskor här på anstalt som av dina medmänniskor på utsidan, då blir du inte bara snabbt besviken, utan även snabbt varse om att här gäller helt andra regler. Största gorillan vinner. Om du t ex påpekar när någon smutsar ner eller agerar våldsamt i onödan så är det du som får skit, inte idioten som gjorde det.
Visst, det finns "normala" här inne som ser igenom all skit precis som jag, men dessa håller sig till sitt och låter gorillorna röra sig fritt. Det är synd, men förståeligt. Det går egentligen inte att förklara hur det är att sitta inne,, men det närmaste jag kan komma är att som besökare utifrån tvingas leva på ett psykvårdssjukhus. Extremt enerverande.
Jag förstår att många därute vill att det ska vara så här. Ni vill att straffen ska vara ett lidande. Ni tycker även att vi "normala" gjort hemskheter som gör att vi förtjänar all skit vi kan få. Detta är en tanke som jag förstår och till viss del kan hålla med om. Men och det är ett viktigt men. Vad är poängen och meningen med tiden på anstalt? Är det enbart ett straff? Ska det enbart försämra en människas egenskaper? Ska det bara påverka en människa negativt? Är tiden man sitter inne endast till för att man ska förvaras undan från övriga samhället? Jag tror att de allra flesta svarar nej på dessa frågor.
Och då är det faktiskt ett problem med hur anstalterna fungerar idag. Den intellektuella stimulansen på en genomsnittlig anstalt i Sverige idag är noll. Framförallt för oss som på utsidan hade väl fungerande liv, bra utbildning och bra jobb. Det finns egentligen ingenting för oss, vi har bara varandra för intellektuella utbyten. Men när vi alla har ytterst lite stimuli utifrån så stagnerar snart även vi. Och det är det som jag har svårast med här inne. Livet på anstalt är bara en förvaring. En tillvaro. Ett varande. Inget annat. Man väcks tidigt varje morgon, man tvingas iväg till en sysselsättning där man 7-8 timmar om dagen tvingas jobba för 13kr i timmen , man kommer tillbaka till paviljongen vid halv femtiden för att två timmar senare låsas in i sin cell,l vars yta utöver sängen och skrivbordet är ca 2 x 1 meter. Sen ligger man där på kriminalvårdens säng tills man vaknar nästa dag och allt börjar om igen. Under tiden tvingas man också integrera med andra intagna och med allt det innebär.
Summasummarum så kan man sammanfatta livet på anstalt som att det är en enda långtråkig förvaring där absolut ingenting händer, förutom andra intagnas konstiga beteenden. Det är ett ständigt tassande för att inte starta krig man inte orkar ta för för skitsaker man inte ids att bry sig om. Det enda som duger är - Zombieläge.
