ihuvudetpaenvaldtaktsman.blogg.se

Det sägs att du är socialdemokrat. Men det är inte mycket av socialdemokrati i din politik som justitieminister. Svensk rättspolitik har sett likadan ut de senaste 30 åren och tyvärr går du i samma spår som samtliga justitieministrar gått sedan Gun Hellsvik. Du går i populismens breda spår. För det är enkelt, kräver ingen större tankeverksamhet och du får röster. Det är därför du som av en slump ifrågasätter villkorlig frigivning samma dag som ”Hagamannen” släpps. Samma slump som gör att du påstår dig ha starka förhoppningar om att kunna skärpa regelverket och strafflängderna för sexdömda samma dag som delar av allmänheten demonstrerar mot någon låg straffsats. Det är säkert samma slump som gör att du väljer att hålla tyst den dag som Sverige tvingas betala ett rekordskadestånd efter att ha hållit en oskyldig man frihetsberövad i 10 år.

Jag raljerar såklart. Men tyvärr har Sverige en justitieminister som inte vet någonting om svenskt rättsväsende och kriminalvård. Han gör enbart uttalanden efter att först noggrant undersökt vart vinden blåser. En okunnig allmänhet kan ursäktas men att en justitieminister inte vet att justitiepolitik är mer än att hålla brottslingar förvarade på fängelser runt om i landet är en katastrof. Men tyvärr verkar Morgan Johansson tro att hans roll är att skärpa straffsatser och göra tillvaron för interner jobbigare än vad det redan är. Nu senast vill han som sagt se över den villkorliga frigivning som idag sker efter 2/3 av straffet. Han vill inte att interner släpps ”slentrianmässigt” som han uttrycker det. Det ska inte räcka att ha skött sin tid som frihetsberövad på ett bra sätt utan han vill att man ska ta hänsyn till riskbedömningen när man bestämmer om någon ska villkorligt frigivas.

Det finns flera problem med detta. Morgan Johansson verkar tro att de svårigheter som finns när någon släpps, som t ex nu när ”Hagamannen” släpptes, inte finns något år senare. Det kanske kommer som en nyhet för justitieministern men Sverige kan inte hålla människor fångna i evighet. Har man tidsbestämda straffsatser så får Sverige leva med att människor kommer ut. Därför borde inte frågan om hur länge någon ska vara inlåst vara det intressanta. Det intressanta borde vara vad Kriminalvården gör med de intagna under tiden de är där. Om Morgan Johansson kom med förslag som förbättrar svensk kriminalvård, får ner återfall och som utöver att man bestraffar de som gör sig skyldiga till brott även ger frihetsberövade chansen att bygga upp ett nytt liv efter frigivningen, så skulle det vara precis det en justitieminister ska göra. Men det gör han inte. Han vill bara att folk ska sitta inne längre. Att Kriminalvården bara förvarar intagna och i egentlig mening inte gör någonting konkret varken för att minska återfall eller för att öka den intagnes möjligheter till att bygga upp ett normalt liv, verkar för honom inte vara ett problem. Tyvärr verkar det heller inte vara ett problem för svenskar i allmänhet.

Men om svenskar visste hur lite kriminalvården gör för att göra samhället bättre så skulle det nog låta annorlunda. I mångt och mycket är det skattepengar rakt ner i sjön. 99% av dagarna gör anställda på svenska fängelser inget mer än övervakar intagna som sitter och väntar på kvällsinlåsningen. Man öppnar cellerna, sätter sig i vaktkontoret ett par timmar, rullar tummarna och kanske svarar på någon fråga för att par timmar senare låsa in samma intagna som man tidigare öppnade för. Det kanske låter som ett skämt men det där är verkligheten. En avdelning på ca 30 intagna kan ha 6-8 vakter som sitter på vaktkontoret som inte gör annat än umgås med varandra under majoriteten av dagen. Det blir så eftersom livet för den intagna är extremt inrutat. En dag inom svensk kriminalvård har tre moment. Fångarna väcks, fångarna går och jobbar och fångarna låses in igen. Vad i detta schema förminskar och undanröjer de problem som en intagen kan ha? Vad i detta koncept hjälper den intagne till att återanpassas till samhället? Vad i denna kriminalvård minskar återfall? Vad av detta behöver ”hagamannen” mer av? Jag tror ni kan svaret: Ingenting! När det gäller ”Hagamannen” så anser jag att den största boven i dramat är svensk massmedia som inte tar sitt ansvar som opartisk nyhetsförmedlare utan istället bygger upp skräckbilder över vad som kommer att hända när han återvänder ut i samhället. Det bästa vore om ingen överhuvudtaget nämnt att ”Hagamannen” skulle släppas. Ingen nyhetskanal borde ens ha sagt något.

Om Morgan Johansson vill minska problemen med frigivningen så råder jag honom titta på svensk offentlighetsprincip som möjliggör denna hetsjakt på dömda. Det om något orsakar problem.

Ett annat problem är den extrema övertro Morgan Johansson uppvisar för kriminalvårdens riskbedömningar. Även media har gjort sig skyldiga till samma sak. Att påstå det vore bättre om den villkorliga frigivningen byggde på riskbedömningen istället för skötsamheten, skulle misskreditera och radera bort den utveckling den intagne har genomgått under tiden som frihetsberövad. Riskbedömningen är nämligen det första kriminalvården gör när en dom trätt i laga kraft. Att bygga den villkorliga frigivningen på den bedömningen skulle i ett slag ta bort den intagnes motivation att sköta sig eller gå på behandling. Redan idag är den riskbedömningen ett stort problem eftersom den ligger till grund för allt den intagne vill göra under sin tid som frihetsberövad. Det kan gälla telefontillstånd, nedklassning eller permissioner. Allt avslås med hänvisning till kriminalvårdens riskbedömningar. Att den bedömningen är flera år gammal och inte tar hänsyn till den utveckling den intagne gjort enligt nyare bedömningar från psykologer osv. spelar ingen roll. Kriminalvården utgår ändå hela tiden från den ursprungliga bedömningen. Låt den makten stanna vid tillstånd.

Om det ändå fanns kvalité i riskbedömningarna så skulle man kanske ändå acceptera dem. Problemet är att majoriteten av bedömningarna är kopior på varandra och innehåller samma ”kodord”. Om det någonstans finns fog för att slänga sig med uttrycket ”slentrianmässigt” så är det här. Väldigt många bedömningar jag fått ta del av innehåller samma sak. Det är påståenden om bagatelliserande av brott, brist på empati, impulskontrollstörning etc. Alla intagna bedöms sedan på

tre områden. Det är risk för återfall, risk för rymning och risk för användnings av våld under tiden på anstalt.

Alla jag pratat med har fått stämpeln hög risk för återfall på sig. Precis alla. Så när Morgan Johansson eller media hänvisar till riskbedömningen ska man vara medveten om att kriminalvården inte använder dessa bedömningar till annat än att hålla sin egen rygg fri. Om du får ett straff över en viss längd så spelar det ingen roll vem du är, vad du gör eller hur du är. Du kommer ändå bli klassad som hög risk. Allt för att hålla ryggen fri ifall något skulle hända. Kriminalvårdens skräckscenario är att stämpla någon som låg risk och sedan se denne person återfalla. Vid ett sådant scenario skulle kriminalvården få kritik och det vill man inte ha. Därför tar kriminalvården alltid det säkra före det osäkra. Och det gäller alla deras bedömningar. Jag har sett t ex äldre personer, som går med hjälp av käpp och knappt orkar stå upp, klassificeras som som medel risk för rymning. Jag vet intagna som som utöver att man aldrig varit inblandad i våld även skött sig exemplariskt under året som häktad ändå bedöms som hög risk för användning av våld. Faktum är när jag frågat de som gör bedömningarna om detta fått till svar ”vi vet att risken för användning av våld är låg men vi skriver hög risk iallafall för att kunna placera personen på en klass 1:a”. Och dessa oseriösa bedömningar vill alltså Morgan Johansson ge utökad betydelse?

Morgan Johansson skulle göra bättre i att ta tag i innehållet av svensk kriminalvård. Vad gör Kriminalvården för att den intagne ska bli en bättre samhällsmedborgare? Att en intagen såsom ”Hagamannen” efter nästan 10 år som intagen fortfarande kan bedömas som hög risk är inte ett misslyckande för honom själv, utan för Kriminalvården. Om dessa risker finns som de nu påstår, varför har inte Kriminalvården gjort något åt riskerna under dessa 10 år som de haft honom i sitt förvar? Sanningen är att Kriminalvården inte vet va de ska göra. Kriminalvården kan nämligen enbart ”hjälpa” till inom två områden. Det är ROS som hanterar sex och relationsproblematik och det är PRISM som hanterar missbruk och aggressioner. Det innebär att antingen har du två halvårs ”behandlingar” att gå på ifall du har problem med sex och missbruk eller så har du inga behandlingar att gå på om om din problematik ligger utanför dessa områden. För samhället är detta en katastrof oavsett scenario, eftersom det betyder att av ett flera år långt straff, så få en intagen antingen hjälp med sin problematik under väldigt kort tid – eller inte alls.

Vad beror detta då på? Svaret är både att viljan och kompetensen saknas. Det finns t ex för sexdömda ingen känd behandling med en riskreducerande effekt. Istället är det sociala faktorer som kan reducera risken. Som t ex en stabil familjesituation, stabil ekonomi och stabila relationer i allmänhet. Men med detta vill inte kriminalvården hjälpa till. Det första Kriminalvården gör när en intagen anländer till en anstalt är att isolera den intagne från sin omgivning. Kriminalvården försvårar om möjligt upprätthållandet av alla den intagnes relationer. Det finns många exempel på intagna som inte ens får tillstånd att ringa sin egen familj. Ibland inte ens föräldrarna. Att få kontakta myndigheter och dylikt kan få göras ibland, men då är det på nåder. Tillgång på dagstidningar är bortplockat på många klass 1:or och en del saknar t.o.m. bibliotek. Det finns även exempel på att intagnas hindras av personal att kontakta sin advokat. Allt som allt leder detta till att man som intagen är helt isolerad från samhället.

Kriminalvården vill ha alla inom en liten bubbla som de kan kontrollera. Man gör detta trots att man vet att detta ökar återfallsrisken och försvårar för den intagna att bygga upp ett socialt nätverk, som i många fall, kan vara skillnaden på ett lyckat liv efter frigivningen och återfall. Ändå väljer man att jobba så. Jag tror det beror på att många inom kriminalvårdens personal tar varje intagnas verkställighet personligt. Många gillar helt enkelt inte oss intagna. Att då försvåra och förvärra vår verkställighet som en del av vårt straff blir då en naturlig följd. Man vill inte att intagna ska ha det för ”bra” även om det i förlängningen skulle leda till ett tryggare samhälle. Frågan i förlängningen blir då om ens Morgan Johansson vill ha ett tryggare samhälle eftersom inte ett enda av hans förslag som justitieminister berör innehållet av svensk kriminalvård. Det varje svensk bör fråga sig, och även du Morgan, är om ni vill ha en kriminalvård som tillfredsställer er blodtörst men som ökar återfallsrisken eller en kriminalvård som utöver att den har en bestraffande uppgift, faktiskt gör människor bättre? För idag gör den ingenting vare sig för att hjälpa samhället eller den enskilt intagna.